Bröstmjölk och amning
För svårt sjuka och för prematura barn är bröstmjölken väldigt viktig (ersättning fungerar utmärkt i ett senare skede) och neonatala avdelningarna är helt beroende av donatorer då det oftast tar ett tag innan mammornas egna mjölkproduktion kommit igång om den gör det. Det är stor brist på bankmjölk i hela landet vilket har lett till att det är väldigt dyrt för sjukhusen att köpa in denna.
Som donator så får du betalt för mjölken. Det är olika mycket beroende på vilket landsting man tillhör, i Uppsala är det t.ex. 125 kr skattefritt per liter mjölk. Utrustning lånas ut av sjukhusen.
Dock krävs det att du uppfyller vissa krav för att få donera, som t.ex. att du är rökfri och lämnar HIV-prov. Ditt barn får dessutom vara högst 3 månader gammal när du börjar donera.
(För mer information om hur man går tillväga om man vill donera, ring till förlossningen/BB i er kommun. Man kan också kontakta barnsjukhusets dietistavdelning på Akademiska sjukhuset på 018-611 58 78 eller 018-611 58 77.)
Jag ammar som sagt ännu Leon utan besvär och jag är lika tacksam för varje gång jag kunnat ge honom ytterligare en måltid med mättande (och nästan hel-ekologisk!) mjölk. Jag hade tur, med hjälp av duktig personal, en elektrisk bröspump, järnvilja och jävlar anamma och Oxytocin-spray så kom amningen igång snabbt och redan vid 5 dagars ålder åt Leon (via sond) mjölk istället för ersättning nästan alla sina mål . Undantagen går att räkna på handens fem fingrar. Leon orkade inte amma själv förrän vid 5 veckors ålder så 8 ggr/dag pumpade jag ur den mjölk han skulle sondas, som ni förstår kändes det inte aktuellt att pumpa ut ytterligare för att donera då man under dessa veckor redan pumpat ur nästan 300 ggr. Vid nästa barn kommer jag gladeligen att donera till neonatala avdelningen i mitt landsting om det är möjligt, dvs. om jag har lika lätt för att amma då och om jag har så pass mycket att jag kan avvara det. Jag vet nämligen hur viktigt det är för sjuka eller prematura barn att få dessa "gulddroppar", speciellt de första dygnen. Det kan i vissa fall vara rent livsavgörande.
Jag vet inte ännu hur länge jag tänkt (eller kommer att kunna) amma Leon, men minst upp till 1 års ålder tänker vi oss det som substitut för vällingen på morgonen och kvällen. Så länge allt fungerar och alla är nöjda tänker jag inte ställa mig och koka välling till honom då jag har den allra bästa maten själv - helt naturligt producerad i min kropp. Då får folk ha åsikter om det, men det är vårt val. Detta är vid tider på dygnet då vi ändå alltid är hemma så ingen annan behöver se det om de finner det frånstötande för att en 1-åring är "för stor" för att amma. Jag tycker det är så värt det trots att jag känner av vad som endast kan liknas vid foglossningsbesvär vissa dagar, enligt vissa kan detta ha sitt ursprung i de hormoner som frigörs så länge man ammar på samma sätt som att hormoner som frigörs vid graviditet ligger bakom de foglossningar man kan få som havande. Jag skulle aldrig byta bort det om jag får välja.
♣
Pauser i jobbet dessa dagar innebär visst att jag lägger in små kommentarer till dina inlägg, finns alltid intressanta inlägg att läsa här. :)
Får jag fler barn, som det går lika bra för med amningen som det gjorde med min son så kommer jag, som du tänkt, att donera mjölk för det är verkligen guld värt!
Lite konstigt om människor skulle tycka att barnen är för stora för att amma vid ett års ålder, eller? Det är ju som en normal period för ett mänskobarn. Snarare om barnet kommer upp i tre, fyra år, då kan man bli lite brydd, för då får de inte i sig det nödvändiga från bröstmjölken om det finns kvar öht och de kan också få närhet fast på annat sätt. Det är liksom inte naturligt längre då, när barnen kommer upp i ålder. Jag hade också den tanken, ett år av amning, men man får ju ta det som det kommer som vi alla vet. I vårt fall så tyckte sonen vid 10 månaders ålder att annan mat var så himla god att han tappade intresset för att amma (vi insåg nog vid första gången han provade grönsaker att han var en matälskare!). Lite förvånade för mig då jag trodde att det var något som jag skulle behöva avvänja honom vid senare, efter ett år, men han gjorde väl det som var naturligt för honom så det var ju lugnt för mig!
Soliga hälsningar från oss!
Vad skönt att ni trivs med amningen.
Jag tycker inte att du ska bry dig om vad andra människor har för åsikter om amning eller om de tycker det är stötande att se ammande barn och mödrar.
WHO rekomenderar helamning 6 mån, delamning minst 2 år.
Mjölken finns kvar så länge ni ammar och det är inte alls ovanligt med ammande 3 och 4 åringar. Det är visst naturligt, det är vi i västvärlden som har skapat åsikten att det är onaturligt.
Barnen får i sig nyttigheter från bröstmjölken även då. Däremot tror jag inte att helamning är vanligt i de åldrarna, så oron för att de inte ska få i sig det de behöver är nog lite överdriven.
Amma så länge ni trivs med det. :D
Vi körde ju precis på samma linje. Ammade 1 år och 12 dar och jag tycker inte alls att F känndes "för stor" att amma då. Hade kunnat amma längre, men han slutade självmant då. Och aldrig att jag skulle orka kliva upp på morgonen och göra välling då det finns färdig mat. Kan man och vill amma så ska man självklart göra det så länge som det känns bra. Det är ju verkligen det bästa för barnet (och det enklaste och billigaste för föräldrarna).
Sarasofi: Gillar dina jobb-pauser! ;)
Skönt att höra att fler tänker som vi, men som sagt; väljer barnen själva bort den innan så är det ju deras val.
Malin: Känner också det att man dessutom ammar på tider då man är själva eller kan gå undan. Har aldrig känt mig bekväm med att amma ute bland folk (caféer mm) och tror det beror på storleken på min byst, jag kan inte göra det på ett smidigt och diskret sätt så då väljer jag att vistas i sådana miljöer då jag vet att Leon inte kommer att äta. Hemma hos oss om vi har främmande eller borta hos nära och kära har jag dock inga besvär med att amma in public.
Lisa: Håller med, varför göra mat om det redan finns? Den allra bästa sorten dessutom, och den billigaste med! :)
Jag tror fullt och fast att föräldrar och barn behöver göra det som känns naturligt för just dem och jag är också medveten om att det naturligt att halvamma en längre tid efter ettårsåldern. Förra inlägget blev kanske lite halvklumpigt... Däremot tänker jag att barn, precis som andra djurungar, inte fortsätter amma tills de blir stora, det är något som de utvecklas ifrån, vilket ändå brukar ske i två-treårsååldern. Barn helammar ju oftast inte då så de får ju i sig det de behöver i alla fall, det jag menade var att de kan, även utan att amma, få i sig det de behöver både i näring och kärlek. Förutsatt att man lever där man har möjlighet till detta.
Konstigt hur jag kan bli stött av att indirekt få en kommentar att tänka som i "västvärlden", då jag inte alls, i detta och många andra fall, är någon som helst förespråkare för hur vi har utvecklats här. Som ovan nämnt i flera inlägg, man gör det som känns bäst för sitt barn och det är det som gäller! :)
Jag ammade min förste pojke på kvällar och mornar tills han var 2 år och en månad. Då slutade han själv pga att jag hade blivit gravid med hans lillebror och därav var jätteöm.. så jag fick gång på gång säga till min pojk att vara mer försiktig. En dag så kände han att han inte ville göra illa mig längre, tror jag. Han tröttnade på att bli uppmanad att vara mer försiktig... Jag hade siktet inställt på att amma honom till han var tre år om han skulle vilja det.
Faktiskt är det vanligt i Norge att man ammar tills barnen är tre till fyra år! I vårt grannland!
Viktigt att vi mammor klarar att gå in i oss själva och känna vad vi verkligen vill och sedan "våga" genomföra det som känns bäst för våra barn, oavsett vad andra tycker.
Sarasofi: Hoppas det känns bättre nu då du fått "upprättelse" och kunnat förklara hur du tänkte? :)
Nadia: Jag gör som jag och Leon känner, och det känns som rätt beslut. Dessutom gör vi det "i skydd av hemmets lugna vrå" så de som upplever det stötande behöver inte se det!
Kram tjejen!
Ja eftesrom det var morgnar och kvällar jag ammade den sista tiden när han var som störst så var det ju sällan någon såg det. Det skedde oftast i sängen :)
Nadia; Jamen precis! :)
