Ända sedan Leon föddes har jag såklart varit med blödig än innan. Reklam på TV om barn som far illa får tårarna att rinna obegränsat utför kinderna och saker som annars inte påverkat mig nämvärt kan beröra mig för en lång tid framåt.
Men det som påverkar mig mest är andra prematura barn, förmodligen för att man varit med om det själv och förstår och vet precis vad de går igenom.

Idag i vår ortstidning var den en bild under nyfödda på en pojke i en grannkommun som föddes 6 dagar efter Leon, då var han 3 månader för tidig. Rubriken sa "Äntligen hemma!" så man kan väl med det anta att han rätt nyligen kommit hem. Han var så bedårande söt och så liten, så liten. Han satt längst ner vid bygeln i en babysitter och såg ut som en liten docka. Tårarna rann utför mina kinder och kag försökte hitta känslan i mitt inre om varför jag kände så. Kom fram till att det är en mix av det mesta. Det första som slår mig är djup tacksamhet över att allt gått så bra. Leon såg ut att vara ljusår ifrån deras lilla mirakel; han med sina smakportioner, hur han kan sitta och vända sig. Sedan kommer lite skam, på något vis skam över att man känner sig så glad över att det gick så bra för oss. Efter det kommer empatin gentemot den resa de gjort. Även om deras resa säkerligen blev längre och mer innehållsrik så har man en annan förståelse då man själv upplevt det.

Jag önskar dem all lycka i livet med sitt fantastiska under och jag tacka universum för att han såg så fin och pigg ut!

Själv går jag ännu en gång fram till sängen och kollar in Leon som ligger där och sover med Tiger-snutten, natursutten, och Kotten. Han drar djupa, lugna andetag så att dubbelhakorna hävs upp och ner. Hjärtat svämmar över av glädje och kärlek, stolthet och tacksamhet.

Mamma älskar dig, prins Leon! ♥

♣