- "Mamma! Iiiihhh! Dä! Dä! Titta!"

Såpbubblorna flög överallt över Lyckobackens stora tomt. Sonen sprang runt och kiknade av skratt. Överförtjust över de såpbubblor han fått på kalaset i fiskdammen dagen innan. Överallt var det bubblor; pappa gjorde dem, mamma gjorde dem, och han och vovvarna gjorde allt för att fånga dem. Efter vändor fram och åter på gräsmattan föll familjen ihop i en lycklig hög på gräset under äppelträden medan grannens traktor slog en äng en bit bort.

Deras rödbusiga, solkyssta kinder sken som universums alla solar och den flämtande andhämtningen pustade i otakt hos alla fem.

Så skimrande och fri alla vackra bubblor varit. Mamman funderade på om det skulle vara möjligt, om än bara för ett tag, att ta med alla hon sträckte sina händer emot i detta nu in i en bubbla. Kanske om man gjorde en tillräckligt stor? Kanske skulle de alla kunna fly undan allt som komma skall och bara vara tillsammans. För evigt? Att välja en turkos och cerise bubbla med inslag av pärlemor, lindblomsgrönt och solgult och sitta i den, skumpa omkring i kosmos medan denna spelade om och om igen inne i bubblan.

Bara familjen, bara kärlek och luft packad med lycka. Hur långt skulle de klara sig innan bubblan sprack och de tvingades återvända till verkligheten, om än på Lyckobacken?
Då på gräset skapade mamman en fantasibubbla åt dem. Där Imse vimse spindel sjöngs och man tittade efter skojiga figurer bland molnen och luften var hög och klar, frisk och extra syrefylld. En bubbla under trädens grenar som dignade av frukter som mognar i augusti. En ogenomtränglig bubbla där alla bara var. Tillsammans. Hon njöt av nuet och andades. In. Ut. Och in. Inte glömma att andas in.

- "Mamma! Ang!" En banan till en hungrig mage. Goa, tjocka, springande lår som omsorgsfullt ska tvättas för natten och bäddas ner i mjukaste flanell. Mjukt och lent. Mot detsamma.

Hon log och reste sig upp. Borstade av sig gräset från klänningen som fladdrat längs de springande benen några ögonblick tidigare. Lät de bara benen styra de nakna fötterna in på hemmet. Deras själ och deras hjärta. Som om eoner av tid alltid funnits och alltid skulle finnas. Marken kändes kall under fötterna och hon njöt. Sommarvärmen hade somnat för dagen och tillfället kändes välkommet i den annars så klibbande hettan.

Ett sista andetag av lantluft och hon var en ny människa igen. Ny kraft att orka ytterligare lite till. Kärleken från de bästa är den allra ljuvaste medicinen och inte alla förunnad. Hon var tacksam. Och sparade detta ögonblick i facket i hjärtat som är vigd åt det allra heligaste; dem.

Och inne i köket på stora bordet stod datorn precis som de lämnade den en halvtimme tidigare - trög och med en hackande uppkoppling som skulle få den mest upplyste yogi att tappa tålamodet. Istället för ilska och frustration blev det kärlek och lycka, mys och bus. Ett bra val om än inte alltid enkelt.

Efter en stund återvände mamman till jobbet med nya krafter att ta sig an det som lätt hade kunnat sväras åt i evighet. Istället kände hon sig lycklig och tillfreds efter barfotabus med de allra bästa. Kärleken i hennes hjärta värmde henne för resten av kvällen - till och med då nya bestialiska mord i Midsomer skakade om byborna.

Leende somnade hon sedan ett par timmar senare, förvissade om att vissa saker är bara deras och deras endast och de kan ingen ta ifrån dem.



Malin ♣