Lördagen den 4 oktober skulle vi ju till min bror och hans flickvän/fästmö i Umeå. Innan vi skulle åka upptäckte jag att slemproppen gått så den dagen tillbringades på förlossningen med slut-ordination att vila och ta det lugnt kommande veckor. Helgen efter, den 11 oktober, hade vi egentligen tänkt vara i vår fjällstuga i Storlien men vågade inte åka då det är 25 mil till närmaste BB ifrån stugan. Vi tänkte; åker vi så händer det säkert något, stannar vi hemma blir det lugnt. Jo tjena! Vi åkte till Umeå och hade det hur trevligt som helst! Vi mös, kramades, shoppade på Myrorna (hittade en grym jacka som ser ut som en puli) och drack ljuvligt läskande lemon-shakes och mådde allmänt gott!

Då vi kom hem började vi se en film men vid 22.30-tiden kände vi oss trötta så vi gick och lade oss. Ca. 50 minuter senare vaknade jag, gick på toan och då gick vattnet. Vi behöll dock lugnet och ringde förlossningen. De bad oss komma in direkt eftersom det inte var en fullgången graviditet och eftersom man inte visste om bebisen fixerat sig. Vi slängde ner lite grejor (läs halva hemmet) i raskt tempo, kramade vovven, ringde Johan's föräldrar som var ute på galej och bad hans pappa komma ner och sova med Lotus då de kom hem och brände iväg till sjukhuset.

Väl framme fick jag (efter att ha läkt vad som kände som flera liter fostervatten inne på akuten) åka rullstol upp till förslossningen/BB. Direkt då vi kom upp på rummet togs ett CRP (ett prov för att kolla eventuella infektioner för att se om någon sådan startat igång det hela) på mig och jag kopplades upp mot en CTG-apparat som följde min och bebisens välmående. Eftersom jag fortfarande var i vecka 32 då jag kom in ville man göra allt för att jag skulle hinna gå in i vecka 33, alla dagar extra inne i magen är värdefulla för prematura barn. Jag fick bricanyl-dropp för att de molande förvärkar jag nu hade fått skulle avta och man gav bebisen 2 sprutor med cortison för att påskynda dess lungmognad. De togs med 12 timmars intervall så inte före söndagkväll kl. 21 fick bebisen komma, men gärna ännu senare.
Värkarna kom och gick och det beslutades att efter att cortison-sprutorna fått verka skulle man inte längre försöka fördröja förlossningen utan låta naturen ha sin gilla gång. Under söndagen den 12e oktober gjordes ett UL som visade att bebisen mådde toppen och man uppskattade då dess vikt till 2,2 kg. Vi försökte kika vad det var som doldes där inne men det sprattlade så hemskt så ingen, inte ens barnläkaren som utförde det, hade en chans att se! :)

På måndagkväll kom en barnsjuksköterska ner från barnavdelningen och förklarade en massa för oss om vad som skulle hända nu sedan. Hon berättade att bebisen med största sannolikhet inte skulle skrika då den föddes eftersom den skulle vara så liten. Hon gick igenom allt från respiratorer till CPAP-apparater (andningshjälp där man andas mot ett motstådn för att lungan ska slippa vidga sig själv). Hon sa också att ett team med barnläkare skulle vänta utanför medan jag födde och sedan skulle Johan får följa med de och bebisen medan jag fick vara kvar och föda ut moderkakan och genomgå en liten koll.

Natten mellan tisdag och onsdag hade jag regelbundna värkar, mellan 15 och 30 minuter mellan varje värk. Johan och jag andades profylaktiskt igenom varj värk och somnade sedan tills det var dags för nästa.
Vid 10-tiden på onsdagen körde värkarna igång med men Johan och jag tog det lugnt själva inne på vårt rum. Vi lyssnade på avslappningsmusik och andades tillsammans. Vi pratade kring våra målbilder och han gav mig lugnande massage. Vid 11-tiden kom de allt tätare och 11.40 finns det noterat i min journal att de anser att förlossning nu var igång. Man ville vänta med att kolla hur pass öppen jag var eftersom minsta lilla bakterie var ännu känsligare för bebisen då den är så pass tidig så jag gick och harvade på in i det sista. Strax efter 13 kollade ansvarig barnmorska och det visade sig då att jag var öppen 10 cm. Snabbt byttes säng till en förlossningssäng och handskar fylldes med het-vatten. 13.20 kom den första krystvärken och i samma sekund radade teamet med läkare upp sig i förmaket in till vårt rum. 13.37 kom så älskade Leon till världen med ett ill-vrål! Som för att säga "Fuck you, världen" liksom! Eftersom han mådde så bra lades han direkt upp på mitt bröst och betraktades av de stoltaste föräldrarna i världshistorien! Efter ett par minuter gick Johan (som nyss klippt sin första, förhoppningsvis inte den sista, navelsträngen) iväg med sin förstfödde son i sin famn in till ett undersökningsrum där läkarna väntade. Man försökte förgäves få ut min moderkaka ett par minuter men ganska snabbt beslutades att jag skulle ner på operation och sövas för att man skulle skrapa ut den manuellt. Ja, det hade säkerligen kännts om jag varit vaken! Innan jag åkte iväg kom dock Johan tillbaka med vår välmående son och vi fick en alldeles underbar familjestund tillsammans.

Medan jag sedan rullades iväg bar Johan upp Leon på barnavdelningen för en grundligare undersökning. Jag sövdes och det sista jag minns är att det kändes som om man var med i ett avsnitt av "Cityakuten" eller "Grey's anatomy" med alla grönklädda människor som stirrade ner på mig! Jag som aldrig någonsin legat på sjukhus tyckte detta var otroligt spännande!
Efter 50 minuter vaknade jag upp och han precis piggna till så kom Johan ner till mig. Han hade då en massa goda nyheter gällande Leon och vi bara njöt av att vi nu var föräldrar. Väl tillbaka på BB väntade lasagne till mig och de sedvanliga samtalen till familj och vänner ringdes. Efter ett tag åkte jag rullstol upp till avdelning 21 för att se min och Johan's underbare son! Han låg där i värmebädd och sussade och hade precis ätit sitt andra mål här i livet. Man ville dock inte skriva ut mig från BB eftersom jag tappat stora mängder blod så jag och Johan sov på BB den natten. Jag ljuger inte då jag säger att jag aldrig sovit så gott. Vi somnade hand i hand, överlyckliga över att vår kärleks-mirakel nu kommit till oss, förmodligen för tidigt eftersom vi längtat så innerligt!

Dagen efter (torsdag 16 oktober) var vi uppe på 21an hela dagen och fick lära oss ta hand om Leon. Vi mös och snusade och åkte ner på regelbundna kontroller av mig på BB. Man beslutade dock att jag skulle vara inskriven på BB ytterligare en natt eftersom jag fortfarande hade så lågt Hb-värde och blodtryck. Denna natt åkte Johan hem och sov hemma för första gången på flera dagar, gissa om Lotus blev glad!
Den kvällen kom en barnmorska in och gick igenom mina journaler och förklarade allt som det stod för. Hn sa att det var sällan man såg ett så lugnt och samspelt par föda barn på ett så naturligt sätt. Då blev jag stolt! Förlossningen belv ju nämligen precis som vi tänkt, om än lite väl tidig! Speciellt härlig tycker jag rutan är där det står ett kryss efter "Ingen smärtlindring ö h t (över huvud taget)"!

På fredagmorgon skrevs jag in på barn tillsammans med Leon och där har vi nu varit sedan dess, jag i 1 ½ vecka och han i 2 veckor. Han kommer att äta Teofyllamin (som han äter den lägsta dosen av) i förmodligen en vecka till och den ger vi själva honom 2 ggr/dag via hans sond. Nu får vi fortsätta vara hemma hela dagarna, varannan dag 9.00-21.00 och varannan 11.00-21.00, de dagarna för att vi ska vara med då läkarna går ronden, tills han väger över 2 kg. Då blir vi ut-permitterade och åker in ett par gånger i veckan för att vägas och undersökas tills han är stark nog att äta själv och sonden kan tas bort.

Imorse vägde prinsen 1880 gr. så nu har han gått upp det han gick ner efter förlossningen och 10 gram extra. Det är så härligt att se att vågen tick uppåt för varje morgon jag väger honom! :) Han ligger i sin vagn nu och plirar trött på mamma. Han har otroligt pigga ögon, alldeles natt-svarta! Leon är ett lugnt och förnöjt barn som dock protesterar hejvilt då man byter blöja! :)

Hoppas ni fått er värsta nyfikenhet stillad nu, är det något ni undrar över så fråga gärna. Jag säger till om något känns för privat för att svara på!

Nu ska jag mata prinsen våran och efter det fixa käk åt oss!

♣