För exakt 1 år sedan förändrades våra liv. I samma stund du kom ut i livet till oss var det som om världen stannade och någon gav oss en alldeles fantastisk käftsmäll fylld av kärlek. Så överumplade och tagna av detta lilla mirakel som inte ens vägde som ett mjölpaket. Liten, så liten, men fylld av liv och kraft! Då mamma vaknade upp efter operationen stod pappa där, förväntansfull och redo att hjälpa mamma i rullstolen upp till dig. Du, vår finaste lilla prins! Redan då hade du snipat i dig 5 ml. mat med hjälp av pappa och gjort dig hemmastadd i din säng. Säng, inte kuvös eller respirator. Säng!

Andra gången mamma höll dig i sina armar var du ett par timmar eftersom mamma tappat otroligt mycket blod under förlossningen och inte orkade hålla dig, trots att du var så liten, och redan då fäste du dina ögon på hennes och sedan har du aldrig släppt blicken!



Leon & pappa - evig kärlek! ♥

Dagarna blev till veckor och efter 4 veckor blev vi äntligen hemskickade! Nu började livet som föräldrar "på rikigt"! Och vilket liv det blev! Du är alltid så underbart go' och glad och förgyller vår vardag med sådan glädje och sådant skratt att man inte förstår att ett litet liv kan vara så lyckligt!
Då du säger "mamma", "pappa", "vo-o" (vovvarna) eller "lempa" (lampa) spricker hjärtat av stolthet. Och då du tar tag i mammas piercingar eller pappas skägg och trycker till världens största och blötaste puss på munnen går vi sönder inombords! ♥

Vi tror inte att vi älskar Leon mer än andra föräldrar och vi tror eller tycker inte att han är mer speciell än andra barn, men vi tror att det är lite speciellt att få ett barn, speciellt det förstfödda, prematurt och börja tiden med att liksom ligga på minus. Att bo första tiden i livet på en isolerad neonatalavdelning, att sonda, pumpa, väga och tempa sätter sina spår innuti. I vårt fall har det satt sina spår i att vi tror att vi uppskattar allt lite mer än om Leon fötts på BF och vi fick komma hem med en gång. Det blir annorlunda då man haft en klump i magen inför varje vägning och dragit en lättnadens suck då han passerat 2-kilos gränsen (nu hoppas vi att han spräckt 9-kilos gränsen lagom till vägningen nästa onsdag 21 oktober!). Det blir annorlunda då man fått specialbeställa prematurblöjor via Libero. Det blir annorlunda då man sovit med saturationsmätare kopplade till Leons fot som lossnade och larmade som om han slutade andas fastän han inte alls gjorde det varje gång han rörde på sig. Det blir annorlunda att sprita in händerna innan man tar i sitt barn VARJE gång de första två veckorna. Det blir annorlunda då man mitt i natten tvingats åka in på akuten och sätta tillbaka sonden för att han måste äta med 3 timmarsintervaller för att lägga på sig som han ska och det blir annorlunda då han vägrat ta flaska och man som mamma ammat honom var 3e timme dygn efter dygn. Det skapar band som är obrytbara, ovärderliga och obetalbara. Det blir annorlunda och alldeles, alldeles underbart!

Det vi lärt oss med detta är att inte ta någonting för givet och det är kanske därför vi stod alldeles tårögda igår då vi gjorde "Skruddens" födelsedagstårtor, eller fäller tårar av lycka för att man ser hans tänder på väg att spricka fram i munnen, eller rent av grät första gången han kunde amma vid 5 veckors ålder, vände på sig, satt själv, kröp och försökte dra sig upp.

Leon, tillsammans går vi livet till mötes här på Lyckobacken och inga älskar dig mer än vi! Ha nu en fantastisk första födelsedag, gubben!

Kramar i massor!

/Pappa & mamma

♣