Den inte så starka mamman...
Jag har i alla fall rensat ut systemen i helgen. Lördagen gjorde jag inget annat än grät. Inte av oro utan mer som en reaktion på allt som varit tror jag. Konstigt vore väl om det inte skulle komma nå'n gång? Det har ju ändå varit en sjujäkla resa som förmodligen behövde bearbetas. Det var jobbigt att se hans lilla kropp slita så ont med slem och snuva och allmän "otröjenhet" (norrländska för olustighet). Han var ledsen och det enda som stundom hjälpte var att sjunga "Amazing grace". Vi är inte alls gudfruktiga så hur jag kom på att sjunga den är en gåta men varje gång jag gjorde det blev han lugn så då fortsatte jag med det.
Jag försökte i alla fall visualisera en bild av Leon som frisk och stark så fort jag tittade på honom och det måste ju ha hjälpt såvida han mår lite bättre nu! Får kolla tempen under dagen också, han ligger på mellan 36,9 - 37,2 i vanliga fall så vi får se vad det lägger sig på för nivå under dagen.
♣
Lilla gumman, lär av mina misstag - man behöver inte vara stark jämt. Det finns andra som kan ta över det åt dig någon gång så att du också får vara liten och svag ibland. Älskar dig....
mamma: Tack snälla!!! Vad skulle jag göra utan dig?
Massa kärlek!
Oj! Har inte hängt med på att Leon var/är förkyld!
Att du gråter och känner dig "svag" tyder på att du har känslor...! Å det är väl inget fel med de?!?! :)
Kanske har din kropp hjälpt dig att vara stark under det mest jobbiga, jag tänkte på er häromdagen, hur ni fått pyssla om Leon första tiden och förstår själv nästan inte att det faktiskt hänt. Hur ni gett honom genom sond, medicinerat, träffat läkare många gånger som undersökt honom, bott på sjukhus med honom.osv
Jag kan inte tänka mig att gå igenom något sådant med något av mina barn... urs! Jag får ont i hjärtat varje gång de gör sig illa eller gråter. Hur ont skulle man inte få om det var riktigt på allvar som det varit för er???
Det är ju grymt vad bra ni gjort det!
Inte konstigt att en förkylning hos Leon nu gör att spänningar släpper. (särskilt med RS i bakhuvudet...) Du är ju en människa med stort hjärta och som känner enorm kärlek!
Varm krammmmmmmm till den superstarka superfina söta smarta mamman!
(Jag kollar fortfarande Toste (9½ månad) när han sover ute i vagnen.. nästan dagligen kollar jag så att han lever... det är en av baksidorna med att bli mamma... den ständiga oron... den vänjer man sig nog aldrig vid... men det är det värt!)
Nadia: Tack snälla för dina super-stöttande ord, det värmer!
Jag tror också det kan vara så, nu har så pass lång tid gått och han har mått så bra att man nu börjar slappna av lite, trots att vi inte varit uppstressade eller oroliga innan, och då kommer reaktionerna.
Skönt att höra att det finns fler som tänker som jag, längtar tills vi kan träffas och "vara oroliga tillsammans"! ;) ha, ha
Sköt om er så gott!
Kramar i massor tillbaka!
Jag blir så rörd av det du skriver. Barnen är liksom det enda som har betydelse när det gäller. All kraft och kärlek till er nu och en God Leons första Jul & ett ljuvligt nästa år!
Kram Malin
Malvalin: Tack detsamma, fina du!
Många, många kärleksfulla kramar!
