För snart 1 år och 9 månader sedan lades en varm och pulserande, fuktig och lätt klibbig varelse på mitt bröst. De sa att så för tidigt födda barn 'normalt' inte brukar orka skrika vid födsloögonblicket, men du skrek för glatta livet, kanske för att fira det? men blev lugn i den sekund vi möttes hud mot hud. Hud mot hud och närhet skulle komma att spela stor roll i vårt nya liv tillsammanr, och gör så än idag. Jag känner mig halv de stunder du inte är nära mig och du ska veta att jag kämpar med mig själv många gånger för att våga låta dig gå och så sakteliga släppa taget. Försiktigt prövar du vingarna och modet inom dig växer. Du springer med lätthet flertalet steg framför mamma, men du ska veta att jag alltid finns där - några steg bakom då du är liten och i närheten i tanken så fort du växer upp - redo att lyfta dig de gånger du inte finner orken att resa dig, att bära dig de gånger benen inte bär eller ta dig i handen och ledsaga dig de gånger du ber om orientering i din vilsenhet. Det man en gång burit innuti sig klarar man inte av att vara utan till fullo, vi är delar av varandra - ett pussel som endast kan bli helt med den andres kompletterande bitar - och så ska det förbli. Tack för att just jag får vara din mamma! Jag älskar dig, Skrumpan!