Dessa två koncept är något vi stött och blött på diverse pedagogiska caféer under utbildningens gång. Vad är då skillnaden? För mig så är självförtroendet det som behandlar det yttre och självkänslan det som behandlar det inre. T.ex. så kan man känna sig nöjd med sitt utseende (självförtroendet) men känna sig mindre duktig på och finna tvivel inom de egna förmågorna (självkänslan). I dagens samhälle är det vår skyldighet att stötta och peppa varandra att nå en harmonisk balans mellan dessa två så att man känner sig likvärdig, 50/50, gällande de båda själv-begreppen.

Det har tagit mig 27 år att nå en någorlunda 60/40-balans där 60 ligger på självkänslan och 40 på självförtroendet. Det lustiga är att då jag var kraftigt överviktig så var det oftast en fördelning på 50/50, så jag har liksom passerat balans-nivån och degraderat med åren. Ändå har jag tagit mig upp rejält på slutet då jag fått må så himla bra i övrigt, i en ren kropp utan artificiella tillsatser. Såsom med allt annat så går sådant upp och ner, men jag känner att jag är på väg mot en 50/50-balans inom en relativt snar framtid, och då hoppas jag på att kunna stanna där och jag kommer att göra allt för att det ska bli så.

Jag har varit rätt föränderlig genom åren, eller vad sägs;

  
  
  
  

Jag bara hoppas att vi blir så pass duktiga föräldrar till lill-♥ i magen att vi lyckas lära ut att man måste kunna älska sig själv för att kunna tycka om andra och att man duger precis som man är; tjock, smal, lång, kort, gänglig eller reslig. Det är en hårfin balansgång åt båda hållen och det gäller att inte tippa åt något av hållen utan hålla sig i mitten, precis så där lagom. För det är ju så, att lagom är bäst.

Eller?

♣