Med 30 år fyllda och en anmälan till Göteborgsvarvets halvmara med nästan 60.000 startande bestämmer jag mig för att komma igång med min träning. Dagen efter min födelsedag förra sommaren började min ”seriösa” träning.

Nästan ett år senare sitter jag på ett tåg (klart man reser så miljövänligt det bara går!) från Sundsvall på väg mot Göteborg med en oroande känsla i magen. Mitt ambitiösa träningsupplägg landade pladask på 2,5 mil, alltså 5 löparrundor - inte direkt optimalt när hela Göteborgsvarvet är 2,1 mil. Blod, svett och tårar, ja så kändes det.

Tågresan var mycket avkopplande och när jag anlände i Göteborg så var jag fylld av förväntan inför mötet med mina kära vänner senare på kvällen. Eftersom detta var första gången jag var på besök i Göteborg så ägnade jag dagen åt att strosa genom den mysiga stadskärnan och dess fina parker. En falafel på Avenyn slank ned i magen, 20 minuters kontemplation i stadskyrkan med en skicklig pianist som övade inför en kommande helgkonsert och grundligt utforskande av nördarnas paradis Science Fiction-bokhandeln där jag inhandlade näst sista delen av min favoritserie Lucifer. Efter en trevlig kväll med mina vänner och en god nattsömn vaknade jag till Dagen D då min ”toppform” skulle sättas på prov.

Jag spolar fram lite i tiden ~~~~~>

- ”Tio minuter till start för startgrupp 15,” ropar en röst i högtalarsystemet.

En ekonörd slutar man ju aldrig vara så självfallet springer man ju ekoklädd i T-shirt från Dandelion Sportswear.

Som de ekonördar vi är undrar man ju hur man tänkte kring alla sportflaskor som kastades på marken. Säkert ett digert arbete dagen efter med att plocka upp dem dagen efter!

Jag stretchar och försöker hitta lugnet, solen steker och det är ruskigt varmt. Varför tog jag inte shorts istället för de tajta svarta vindbyxorna? Aj aj, jag är törstig och konstigt nog har lunchsalladen inte riktigt lämnat sin mättnadskänsla i min smått nervösa mage. Jag kan väl gå om jag inte orkar springa resonerar jag med mig själv. NEJ, DU SKA SPRINGA DIN VEKLING! hör jag en annan röst ropa till mig…nåväl. Here we go!

TUUUT! Där gick starten och jag försökte att inte dras med i tävlingshetsen runt omkring mig. Hitta ett bra tempo och fokusera på andningen så ska det nog gå bra, Johan, det är bara 2 mil peppade jag mig själv. Min strategi för under loppet var att inte fokusera så mycket på själva löpningen utan istället på omgivningen och alla intryck runt omkring mig. Loppets första del gick genom en vacker park som var fylld av människor som skrattade och hejade på oss löpare. Ett gäng gubbar med trombon och tuba stod under skuggan av ett träd och spelade jazz, jag kände deras glädje och fick plötsligt en energikick av musiken de skänkte till sin omgivning.

Loppet tog sig in i Majorna och från ett fönster hördes passande nog en av Nationalteaterns gamla vänsterdängor. Ett bluesband och glada barn som jag gjorde high 5 med skänkte mig ytterligare en energikick och Majorna var ett minne blott. Detta går ju hur bra som helst tänkte jag och ökade takten. Över broar och genom bostadsområden fortgick loppet och efter hela vägen dessa underbara glada människor och musik som peppade den trötta kroppen.

En fin sak med fysisk ansträngning är egots inre röst som hela tiden vill ha uppmärksamhet och att viljan att döma och placera in allt man upplever i fack tystas ned ju tröttare man blir. Mot den senare delen av loppet när stumheten i benen och den allmänna utmattningen började göra sig påmind på allvar så kände jag mig verkligen närvarande i nuet. Ingen tanke på vad som skulle ske efter loppet eller vad som tidigare hänt utan bara ett fokus på nuet och vad som hände runtomkring mig. Fasaden och maskeraden började krackelera och jag började uppskatta sådant jag annars inte tycker om. En bugning som tack till den religiösa tanten som sjöng Pärleporten med svajig stämma och en high 5 till den aspackade Göteborgaren som svingade sin Tuborg i högsta hugg. Vid ett tillfälle bubblade tårarna upp när tre små barn ropade och hejade på oss främlingar som sprang förbi.

Med några kilometer kvar att springa så var jag rejält trött men glad, och det var den glädjen som tog mig i mål med ett leende på läpparna ett tag senare och en stor tacksamhet till detta idrottsevenemang. Vinnaren av loppet var 1 ½ timme snabbare än mig (jag sprang runt på 2,25 h) men det spelar ingen som helst roll då jag än en gång fått uppleva något bra mycket viktigare än första platsen; nämligen äkta glädje!

Nummerlapp och den medalj alla löpare erhöll.

Resten av dagen och kvällen fortlöpte med mina underbara vänner och 03.30 sitter jag och D på Avenyn med varsin vegankorv med äkta potatismos (jippie!) och förundras över livets storhet. Lyckan finns överallt när man stannar upp och verkligen är närvarande, konstaterar vi, och blickar ut över staden och tar en sista bit av korven från vad som troligtvis är Göteborgs bästa grill.

Känn ingen sorg för mig Göteborg - vi ses nästa år igen!

Johan ♣